Rätt ofta skryter jag om att jag i princip aldrig blir bakis & om det händer så är det sällan mer än en lätt huvudvärk som försvinner om man sover lite längre eller går & äter frukost. Men i morse. Historiskt.
När jag vaknade så tänkte jag verkligen Nej, nu dör jag, det var det allra, allra värsta jag varit med om. Kunde inte röra på mig utan att illamåendet kröp ända ner i tåspetsarna. Låg stilla, helt klarvaken i säkert två timmar innan jag vågade mig till toaletten för att tvätta bort sminket - sittandes på golvet för jag tordes inte stå på mina skakiga ben. Borstade väldigt snabbt tänderna eftersom rädslan att gårkvällen skulle komma upp igen säkert var befogad. Sedan dog jag lite mer.
Tack god gud för att jag befann mig ensam i izas säng & inte bland människor. Kan mycket väl vara så att izas beslut om att inte sova hemma kan vara kvällens bästa. På andra plats kommer det om att gå & lägga mig där istället för att följa malin på efterfest.
Då kanske jag inte hade kunnat fortsätta att skryta om att fortfarande aldrig ha kräkts en bakisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar