Vilken fantastiskt jävlig måndag!

Det började bra. Väldigt bra om jag törs säga så. Sovmorgon, jag var nöjd med mitt klädval, bussen var i tid, enkel engelska, god & billig lunch, skilda världar, lisa & daniel, enkel trigonometri, kort svenska & kompsenationsledigt från samhällskunskapen. Det hade ju kunnat få sluta där, men det blir aldrig som man tänkt sig. Det blir fan aldrig någonsin det.

Telefonjäveln hade ju kommit tillbaka efter tre långa veckor i exil & den var dessutom fixad, det lovade tjejen på telia i torsdags. Vilken bra dag! tänker jag då, Vilken fantastisk måndag!. Fy faro heller! Jag går & hämtar telefonen med Sandra & vill använda den på en gång men hon påpekar att jag måste hem & ladda det nya batteriet innan jag kan njuta på riktigt. Jag håller med & klarar det faktiskt enda till jag sätter mig på bussen & Sandra har gått vidare till buss stationen. Måste ju faktiskt kolla ifall mina älskade bilder finns kvar. är tanken jag tänker i mitt försvar.

Jag trycker på knappen & displayen frågar ifall jag vill starta normalt eller i flygplansläge. PIN-koden knappas in & telefonspråket måste ju väljas. & tiden. & datumet. Där går det fel. Telefonskiten blinkar till, det syns konstiga färger på displayen & sedan slocknar det. Det är ju för fasiken samma fel på den nu som det var när jag lämnade in den. För tre veckor sedan!

Vad har dom egentligen sysslat med? Bytt batteri för att displayen är fuckad? Jävla amatörer. Imorgon ska jag gå tillbaka & vägra låta dom skicka in den för jag ska banne mig ha en ny. Om dom inte gjort något på en månad, vad ska dom då göra nästa månad? Idioter.

Neråt-scrollen på musen har förresten också slutat att fungera.
Jävla skit måndag!